Anglosaxare

Anglosaxare eller angelsaxare kallas de germanska folkstammar som migrerade till brittiska öarna, i synnerhet England, och blev dominerande där från 300-talet, sedan romarna dragit sig tillbaka.

Västgermanska stammar ska sedan 200-talet ha plundrat det romerska Britanniens kuster och - när romarna lämnat ön 411 - fört krig mot den keltiska befolkningen, vilken ursprungligen ska ha bett saxarna om hjälp mot pikter och skoter. En rad invecklade stridigheter ska ha uppstått i samband med detta. Efter saxarna invaderades snart Britannien även av jutar och angler. Saxarna ska ha tagit landet i syd och sydväst i besittning, medan jutarna underlade sig Kent, Wight och Hampshirekusten, samtidigt som anglerna ska ha tagit östkusten, från Essex upp till Forth i anspråk. Vad som följde av detta var en rad av varandra oberoende småriken, vilka så småningom kom att reduceras till sju stycken, den så kallade anglosaxiska heptarkin. Denna bestod av Essex, Kent, Mercia, Northumberland, Sussex, Wessex och Östangeln (East-Anglia).

Namnet anglosaxare kommer av namnen på två av stammarna, anglerna från Angeln (dagens Schleswig-Holstein) och saxarna från Sachsen (motsvarar det nuvarande Niedersachsen) i dagens Nordtyskland. Anglosaxarna är roten till den moderna engelska nationen; ordet "England" härstammar från "Anglernas land". De västgermanska språk som anglosaxarna talade ingår i den blandning av språk som utgör dagens engelska.

Begreppet anglosaxisk går tillbaka till kung Alfred den store; han skall ha använt sig av titlarna rex Anglorum Saxonum och rex Angul-Saxonum. Det är inte helt fastställt varför han valde dessa titlar, men det kan höra ihop med sammanslagningen av de olika kungadömena i England under Alfred 886.

Beda nämner i sin kyrkohistoria (b. I, kap. 15) att folken i de nordliga kungadömena (Östangeln, Mercia, Northumberland med flera) var angler, de i Essex, Sussex och Wessex stammade från saxare och de i Kent och södra Hampshire hade påbrå från jutarna. Denna uppdelning nämns inte av andra tidiga författare, och det går inte att urskilja några nämnvärda skillnader mellan saxare och angler vare sig vad gäller språk eller seder. Jutarnas ättlingar i Kent skilde sig dock från anglerna och saxarna. Författare från Wessex brukade dessutom benämna sin nation som en del av Angelcyn, och kallade sitt språk för Englisc. Kungafamiljen i Wessex ansågs vara av samma härkomst som kungafamiljen i Bernicia i Northumbria.

Det är möjligt att Beda gjort åtskillnad baserad på de olika rikenas namn (Essex - östsaxare, Wessex - västsaxare och så vidare), men det står nog utan tvivel att dessa från början befolkats av olika folkgrupper. På ett tidigt stadium, eventuellt redan innan den saxiska huvudinvasionen, hade de två folkgrupperna smält samman.

Utanför England användes Angli Saxones som benämning på en enda folkgrupp, och detta bruk finns belagt redan ett århundrade före Alfred den Stores tid; då Paulus Diaconus använde sig av begreppet i en av sina skrifter. Det framgår dock tydligt att han inte använder det för att syfta på en enhetlig grupp, men som beteckning på saxarna i England i motsats till saxarna på den europeiska kontinenten.

410 mottog den västromerske kejsaren Honorius en bön om hjälp från britannerna, som var utsatta för germanska och keltiska plundringsräder. Kejsaren svarade att de "fick lösa sina egna problem själva", och detta år räknas därmed som avslutningen på det romerska Britannia. I det maktvakuum som uppstod anlände angler och saxare till ön, i första hand syd- och östkusten.

De tidiga årens utveckling är bara känd genom legender, bland annat återberättade av Beda. Vortigern, en ledare för de i romarnas frånvaro självstyrande britterna, skall ha givit juten Hengist området Thanet i Kent som land att bruka och äga. I gengäld lovade Hengist att stödja britterna i kampen mot kelter och andra germaner. Det är mer oklart när anglerna och saxarna anslöt sig till denna allians, men det bör ha skett i ett tidigt skede. Motståndet mot alliansen skall först ha letts av Ambrosius Aurelianus, och därefter av kung Artur. I slaget vid Mons Badonicus skall denne ha lyckats stoppa invasionerna.

Runt 590, en tid från vilken det börjar finnas bättre källmaterial, är britannernas öde fortfarande ovisst. Den keltiske kungen Urien av Rheged belägrade Lindisfarne, kungariket Bernicias bäst befästa plats. Andra kelter hade segrat i slaget vid Fethanleag (norr om Banbury i Oxfordshire). Urien blev mördad av en rival, och därmed föll den keltiska offensiven samman. Anglosaxarna, som nu träder fram som en mer enhetlig grupp ur språklig och kulturell synvinkel, tog kontrollen över dagens England. Det kymriska namnet på England är Lloegyr, "de förlorade landen", och det har hävdats att detta åsyftar denna keltiska förlust.

Den process där befolkningen i England till stor del byttes ut, kallas ofta den saxiska invasionen, men detta är ett oprecist uttryck. Andra stammar, angler, jutar, friser och möjligen även franker, tog del i erövringen. De olika stammarna upprättade kungadömen och det som har kallats för heptarkin uppstod - en kärna av sju anglosaxiska kungariken, vilka dominerade England.

Det är oklart vad som hände med den tidigare keltiska befolkningen. Gildas den vise skrev att de slogs ihjäl till sista man, kvinna och barn. Moderna historiker menar att de i stort sett överlevde, men att många hamnade i slaveri eller livegenskap under angler och saxare. Från den tid då någorlunda tillförlitliga källor finns står det klart att den ursprungliga keltiska befolkningen enbart fanns kvar i Cornwall och Wales, samt i Strathclyde i dagens Skottland.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), Angelsakserne, 4 mars 2006.