Ged (adelsätt)
| Ged | |
 Släktvapnet som det avbildas i Danmarks Adels Aarbog 1893. | |
| Känd sedan | 1377 |
|---|---|
| Stamfar | Erik Ged (Pugge) |
| Sätesgård | Gedsholm |
| Synonym | Geed, Geet |
 Adel i Danmark | |
| Naturaliserad | Dansk uradel |
| † Utslocknad i Danmark | |
| Utslocknad | 1538 |
| Svärdssidan | Jacob Olufsen Geed |
| Spinnsidan | Karin Jacobsdatter Ged |
Ged (även skrivet Geed eller Geet) var en dansk uradelssläkt från Skåne, som kan dateras tillbaka till 1300-talet. Namnet Ged har sina rötter i det danska ordet för get. Släkten dog ut på 1500-talet.
Historia
[redigera | redigera wikitext]
Den första gången släkten förekommer i danska källor år 1377, där väpnaren Erik Ged (kallad Pugge eller Pigge) omnämns att vara i Nyborg. Han omnämns i Olof av Danmark och Norges håndfæstning (konungaförsäkran) och var närvarande vid kungens retterting i Lund.[1] En "Erici Geeth" förekommer också som vittne på ett pantsättningsbrev den 10 juni 1417.[2] Samtidig med honom var en Oluf Tuesen Ged, även han en väpnare till Ekeby. Han omnämns bland annat som vittne vid Helsingborgs stadsting den 22 januari 1402,[3] samt i ärkebiskop Jacob Gertsen Ulfstands testamente den 17 april 1410.[4] Båda dennes söner var väpnare, Erik Olufsen Ged, som skrev sig till Geetzholm (Gedsholm) 1443, och Tue Olufsen Ged i Rönneberga härad. Erik omnämns även 9 november 1431 och blev 1445 anklagad för våld och kränkning mot en av kronans bönder i Ågård i Halland.
Tue Olufsens son, Oluf Tuesen Ged, omnämns som riddare till Rydtzeholm (Rössjöholm). Han var 1456 i svensk fångenskap. Efter att Ivar Axelsson Tott i maj 1467 förklarat krig mot Kristian I belägrade Oluf tillsammans med Johan Oxe dennes borg Lillö 1468. Axelsson lyckades dock komma borgen till undsättning och slog belägringsstyrkan på flykten. Under striderna tillfångatogs Oluf. Han släpptes dock rätt snart enligt en förlikning som slutits mellan Kristian I och Axelsson. Efter att Kristian I år 1470 trängt in i Sverige för att tillskansa sig den svenska kronan, deltog Oluf i slaget vid Öresten. Där förde han skyttebaneret (ledde de lätta riddarna), men då den danska armén besegrades av Sten Sture den äldre skall Oluf ha flytt med baneret och efter slaget fråndömdes han för sin feghet liv, ära och gods. Han lyckades dock fly landet och sätta sig i säkerhet.[5] Oluf verkar dock ha åter tagits i nåder, då han tillbringade slutet av sitt liv i Danmark.[1] Han sålde 1494 sin och hustruns gods i Merløse härad på Själland till Poul Laxmand. Han var fortfarande vid liv 1505.
Oluf Tuesens son, Jacob Ged, återfick så småningom släktgodsen Gedsholm och Rössjöholm av kronan.[1] Genom sitt giftermål med Boel (alternativt Bodil) Tagesdatter Hollunger kom han även i besittning av Jordberga. Han omnämns i Köpenhamns recess 1536 och levde ännu 1539 då hans namn förekommer på den förlikning som skånska adeln slöt med Malmös borgerskap. År 1546 anges han dock som död och med honom dog ätten Ged ut på svärdssidan. Genom dottern, Karin Jacobsdatter Geds, giftermål med Mogens Krabbe övergick egendomarna sedan i släkten Krabbes ägo. På Karin Geds initiativ byggdes 1553 vid Rössjöholm en ny stor borg på en holme i Rössjön bestående av fyra tre våningar höga grundmurade hus med sju torn omgivna av en hög stenmur. Borgen var förbunden med fastlandet med en vindbrygga försvarad av ett blockhus.[1]
En Ebbe Ged anges ha stupat vid slaget vid Hemmingstedt under fälttåget mot Ditmarsken år 1500 och omnämns i visan Nederlaget i Ditmarsken. Han anges också felaktigt i Lexicon over Adelige Familier i Danmark, Norge og Hertugdømene från 1787 vara den sista medlemmen av ätten.[1] Det är oklart om denne var en del av ätten Ged eller inte då det under medeltiden förekom fler ätter med liknande namn. Det skall även ha funnits en släkt vid namn Ged på Jylland, samt den skånska släkten Geet som ibland skrivs som Ged. Denna skall genom mödernet ha blivit den svenska släkten Geete.
Vapensköld
[redigera | redigera wikitext]Vapenskölden beskrivs som en blå sköld med tre uppåtvända månskäror i guld, ordnade två över en. Hjälmen pryds av fem växelvis blå och vita strutsfjädrar mellan två stegrande getter.[6]
Släktträd
[redigera | redigera wikitext]Trädet visar endast vid namn kända medlemmar av släkten Ged.
.svg){kind=small} Tue Ged ca 1320-? | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Oluf Tuesen Ged ca 1350-efter 1403 | N.N | N.N. Saxstrup | Erik Ged (Pugge) ca 1350/1377 | Inger Nielsdatter Due | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Tue Olufsen Ged ?-efter 1454 | N.N. | Erik Olufsen Ged ca 1390-1454 | Mette Stigsdatter Thott | .svg){kind=small} Agnete Eriksdatter Ged ca 1390-? | Peder Jensen Urup | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Oluf Tuesen Ged ca 1430-1505 | Else Kjeldsdatter Dotting | Mette Eriksdatter Ged ca 1410-före 1499 | Mathias Saxstrup | Truid Eriksen Ged ca 1425-1488 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Gyde Olufsdatter Ged 1470-? | Jon Andersen Bing | Jacob Olufsen Ged ca 1475-1546 | Boel Tagesdatter Hollunger | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Karin Jacobsdatter Ged ca 1515-1587 | Mogens Krabbe | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Barfod, Johan Christopher Georg (1847). Märkvärdigheter rörande skånska adeln. Stockholm: G. O. Hyltén-Cavallius. sid. 213–219. https://books.google.se/books?id=wLJfAAAAcAAJ&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false
- ^ ”1417. 10. juni.”. Diplomatarium Danicum. https://diplomatarium.dk/dokument/14170610003. Läst 8 augusti 2019.
- ^ ”1403. 22. januar. Helsingborg byting”. Diplomatarium Danicum. https://diplomatarium.dk/dokument/14030122001. Läst 8 augusti 2019.
- ^ ”1410. 17. april. Lundegård”. Diplomatarium Danicum. https://diplomatarium.dk/dokument/14100417001. Läst 8 augusti 2019.
- ^ Åkesson, Sylve. ”Gedsholm”. Skånska slott och herresäten. https://skanskaslott.ullstad.com/gedsholm.php. Läst 8 augusti 2019.
- ^ Lexicon over Adelige Familier i Danmark, Norge og Hertugdømene, Köpenhamn: Kongelige Danske genealogiske og heraldiske Selskab, 1787, s. 173