Koprofagi

Hona av Chrysomya megacephala som äter fekalier.

Koprofagi innebär att äta avföring. Ordet härstammar från grekiskans κόπρος copros, "avföring" och φαγεῖν phagein, "att äta". Koprofagi innefattar många olika sorters konsumtion av avföring, inklusive att äta andra arters, sina artfränders (allokoprofagi) eller sin egen (autokoprofagi) – antingen taget direkt från anus eller efter att värddjuret defekerat.[1] Koprofagi bör inte förväxlas med koprofili.

Hos människan har koprofagi observerats hos små barn, personer med psykisk störning, men även som en icke-konventionell sexakt. De flesta djur, utöver människan, som äter avföring gör det som en naturlig del av livet, som näringsintag eller exempelvis för att underlätta matsmältning, men det förekommer också hos djur att koprofagi är symptom på att individen mår dåligt eller är sjuk.

Ryggradslösa djur

[redigera | redigera wikitext]
Två fjärilar av arten Lysandra bellargus äter på en liten bit avföring.
En hona av Physiphora alceae som äter fekalier.

Många insekter äter andra större djurs avföring, som ofta innehåller stora mängder näring som värddjuret inte helt lyckats spjälka, speciellt bland växtätare. Två typiska exempel på detta är vissa flugor och dyngbaggar. Dyngbaggar lever främst av fuktiga komponenter som är rika på mikroorganismer medan de använder fiberrikt fekaliskt material för att lägga sina ägg i.[2]

Termiter äter varandras avföring för att få i sig de protister som lever symbiotiskt i termiternas nedre tjocktarm och som är en förutsättning för att termiterna ska kunna spjälka cellulosan i sin föda.[3]

Ryggradsdjur

[redigera | redigera wikitext]

Domesticerade och vilda djur äter ibland avföring, och hos vissa arter utgör det en viktig del för matsmältningen. Hundar kan äta sin avföring, förmodligen för att balansera tarmflora eller för att få i sig saknade näringsämnen.[4]

Arter inom gruppen Lagomorpha, som harar, kaniner och pipharar producerar två olika typer av avföring - hårda och mjuka - där de senare kallas cecotrofer. Denna mjuka avföring konsumerar djuren för att utvinna extra näringsämnen. Cecotrofer består av tuggat växtmaterial som ansamlas i blindtarmen där det finns stora mängder bakterier som hjälper till att spjälka cellulosa, men även producerar B-vitaminer. Efter att ha defekerat, sväljer djuret åter den mjuka cecotrofen hel som då spjälkas i en speciell del av magen. Denna process kallas cecotrofi och tillåter djuret att få i sig all näring som annars hade gått förlorad, men ger även djuret näringsämnen som skapats av dess egen mikrobiotiska aktivitet.[5] Denna process fyller samma funktion som idissling hos vissa djur.[6] Även hamstrar, marsvin, chinchillor och kalråttor äter sin egen avföring på ett liknande sätt.[7]

Ungar av elefanter, pandor, koalor och flodhästar äter avföring från sina mödrar, eller från andra individer i flocken, för att få i sig viktiga tarmbakterier för att kunna spjälka den vegetation som finns i det egna habitatet.[8] Även hästföl äter avföring, förmodligen av samma orsak. Även vuxna hästar observeras ibland äta avföring, förmodligen för att få i sig näringsämnen.[9]

Gorillor har sällsynt observerats äta sin egen avföring - men orsaken är oklar.[10] Grisar äter ibland avföring från växtätare, inklusive sin egen.

Älgar som äter avföring från en annan älg har observerats i Norge under 2023.[11]

Koprofagi har observerats hos patienter med schizofreni[12] och pica.[13]

De finns rapporter om att "... konsumtion av färsk, varm kamelbajs har rekommenderats av beduiner som bot mot bakteriell dysenteri. Dess effektivitet (förmodligen på grund av förekomsten av den antibiotiska subtilisinen från Bacillus subtilis) finns anekdotiskt bekräftat av tyska soldater i Afrika under 2:a världskriget".[14]

Koprofagi kan även vara en form av sexuell fetischism och avbildas i viss pornografi, ofta under beteckningen scat (från engelskans scatology, vilket på svenska betyder "skatologi", det vill säga "studiet av exkrementer").[15]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 20 juli 2018.
  1. ^ Hirakawa, H (2001). ”Coprophagy in leporids and other mammalian herbivores”. Mammal Review 31 (1): sid. 61–80. doi:10.1046/j.1365-2907.2001.00079.x. http://www.ingentaconnect.com/content/bsc/mam/2001/00000031/00000001/art00005. 
  2. ^ Nichols, E.;Spector, S.;Louzada, J.;Larsen, T.;Amezquita, S.;Favila, M.E. (2008) Ecological functions and ecosystem services provided by Scarabaeinae dung beetles, Biological Conservation, vol:141, nr.6, sid:1461–1474.
  3. ^ Noda, S.; Kitade, O.; Inoue, T.; Kawai, M.; Kanuka, M.; Hiroshima, K.; Hongoh, Y.; Constantino, R.; et al. (2007). ”Cospeciation in the triplex symbiosis of termite gut protists (Pseudotrichonympha spp.), their hosts, and their bacterial endosymbionts.”. Molecular Ecology 16 (6): sid. 1257–1266. doi:10.1111/j.1365-294x.2006.03219.x. PMID 17391411. http://www.unboundmedicine.com/medline/citation/17391411/Cospeciation_in_the_triplex_symbiosis_of_termite_gut_protists__Pseudotrichonympha_spp___their_hosts_and_their_bacterial_endosymbionts_. 
  4. ^ Brogan, Jacob (4 november 2016). ”Everyone Poops. Some Animals Eat It. Why?”. Smithsonian. http://www.smithsonianmag.com/science-nature/everyone-poops-some-animals-eat-it-why-180961020/. Läst 10 november 2016. 
  5. ^ ”rabbit”. Encyclopædia Britannica (Standard). Chicago: Encyclopædia Britannica, Inc.. 2007. 
  6. ^ The Private Life of the Rabbit, R. M. Lockley, 1964. Chapter 10.
  7. ^ Hörnicke H., Björnhag G. (1980) Coprophagy and related strategies for digesta utilization. Ur: Ruckebusch Y., Thivend P. (eds) Digestive Physiology and Metabolism in Ruminants. Springer, Dordrecht
  8. ^ ”BBC Nature — Dung eater videos, news and facts”. Bbc.co.uk. Arkiverad från originalet den 29 december 2011. https://web.archive.org/web/20111229185647/http://www.bbc.co.uk/nature/adaptations/Coprophagia. Läst 27 november 2011. 
  9. ^ https://www.smartpakequine.com/content/horse-coprophagy
  10. ^ ”Nutritional Aspects of the Diet of Wild Gorillas”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161009213625/http://pages.nycep.org/rothman/6PWUnutr.pdf. Läst 29 juni 2013. 
  11. ^ ”Älg som äter avföring observerad för första gången”. SLU.SE. https://www.slu.se/ew-nyheter/2023/8/alg-koprofagi/. Läst 5 september 2023. 
  12. ^ ”Effective treatment of coprophagia in a patient with schizophrenia with the novel atypical antipsychotic drug perospirone”. Pharmacopsychiatry 39 (3): sid. 113. 2006. doi:10.1055/s-2006-941487. PMID 16721701. 
  13. ^ Rose, E.A.; Porcerelli, J.H.; Neale, A.V. (2000). ”Pica: Common but commonly missed”. The Journal of the American Board of Family Practice 13 (5): sid. 353–358. PMID 11001006. 
  14. ^ Lewin, Ralph A. (2001). ”More on merde”. Perspectives in Biology and Medicine 44 (4): sid. 594–607. doi:10.1353/pbm.2001.0067. PMID 11600805. 
  15. ^ Holmes, Ronald M.. Sex Crimes: Patterns and Behavior. Thousand Oaks: Sage Publications. sid. 244. ISBN 0-7619-2417-5. OCLC 47893709