Parsifal (opera)

Operor av Richard Wagner
Den tidiga perioden Die Hochzeit (1832) (ofullbordad) Die Feen (1832) Das Liebesverbot (1835–36) Rienzi (1842) Mellanperioden Den flygande holländaren (1843) Tannhäuser (1845) Lohengrin (1850) Den sena perioden Tristan och Isolde (1859) Mästersångarna i Nürnberg (1868) Nibelungens ring Rhenguldet (1854) Valkyrian (1856) Siegfried (1871) Ragnarök (1874) Parsifal (1882)
v • r

Parsifal är ett tyskt musikdrama (Bühnenweihfestspiel - sv. scenvigningsfestspel) i tre akter av Richard Wagner med librettot av kompositören som anknyter till Parsifal-legenden.
Enligt den kristna legenden samlade Josef av Arimathea Jesu blod i en bägare (Graal) som tillsammans med spjutet som genomborrade hans sida förvarades av riddarna på slottet Montsalvat i Spanien. De heliga föremålen skulle ge ett evigt liv till riddarna.

Operan är statisk i sin handling och domineras av religiöst allvar. Musiken i operan erbjuder flera höjdpunkter bl.a. Förspelet, Långfredagsundret, Kundrys sång Ich sah das Kind (jag såg barnet) och den magnifika slutscenen. Som alltid hos Wagner är de ledande sångarrollerna mycket krävande, och Parsifalrollen kräver en hjältetenor av hög klass.

Inspirerad av en vårdag i april 1857 (inte på Långfredagen, utan bara försatt i en "Långfredagsstämning") skissade Wagner på ett drama, som skulle komma att bli det första prosautkastet till Parsifal. Själva ämnet hade Wagner sysselsatt sig med ända sedan 1845, då han under en sommarvistelse i Marienbad kom i kontakt med Wolfram von Eschenbachs medeltida versepos Parzival från 1210. Wagner har också lånat trollkarlen Klingsor från ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II), som han använt som underlag för Tannhäuser.

Sommaren 1865 diskuterade Wagner skissen med sin finansiär Ludvig II, kungen av Bayern, men lade Parsifal åt sidan för att koncentrera sig på Nibelungens ring. Han började skriva musiken genast efter augusti 1877, men det dröjde till ett gott stycke in på 1882 innan partituret var färdig. Under större delen av 1880 befann sig Wagner i Italien där han arbetade med musiken. I staden Ravello vid Amalfikusten besökte han Villa Rufolo och hänfördes av dess trädgård - äntligen hade han funnit förebilden till Klingsors magiska trädgård.^[1] Med på resan var den unge rysk-tyske konstnären Paul von Joukowsky. Wagner blev mycket imponerad av dennes skisser av trädgården att han på stående fot bestämde att von Joukowsky skulle göra dekoren och kostymerna till hans nya opera. Några månader senare (21 augusti) besökte Wagner Siena och rördes till tårar efter att ha sett katedralens kyrkorum, konstaterande att det var den mest betagande struktur han hade sett. von Joukowsky gjorde återigen skisser vilka användes som förebild för Graalridarnas tempel.

Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan i Parsifal frodas en djup katolsk mysticism och fromhet, blandad med schopenhauersk filosofi och buddhistiskt medlidande. Frälsning från varats bojor är också ett återkommande tema i Wagners verk – Senta i Den flygande holländaren, Elisabeth i Tannhäuser, Tristans och Isoldes död som befrielse, liksom i Nibelungens ring. I Parsifall gestaltar tenorrollen den "rene dåren" Parsifal som utvecklas till en själsren frälsargestalt. Wagner hade förhoppningen att operan skulle rena världen genom sin kärna av kristen fromhet och försakelse.

När det blev dags att bestämma vilka sångare som skulle medverka vid premiären valde Wagner Hermann Winkelmann som Parsifal, Amalie Materna (som hade sjungit den första Brünnhilde i Nibelungens ring 1876) som Kundry, Emila Scaria som Gurnemanz, Karl Hill ( den förste Alberich i Nibelungens ring 1876) som Klingsor och Theodor Reichmann som Amfortas. Som dirigent valde han Hermann Levi från Münchens operahus. Som orkester accepterade han kung Ludvigs erbjudande att använda Münchens operaorkester, som han kompletterade med andra musiker. Som en eftergift för att få kungen att närvara vid premiären var Wagner tvungen att låta bygga ett litet annex med salong framför Festspelshuset så att kungen skulle kunna anlända ostörd.

I valet av Levi som dirigent för sitt "heliga" verk framkom Wagners dubbelsidiga antisemitism. Att Levi var jude och son till en rabbin störde Wagner. Så trots sin egen antikyrkliga agnosticism och förakt för den kristna kyrkan, insisterade han på att Levi måste konvertera och döpas. Levi vägrade. Efter generalrepetitionen (24 juli 1882) skrev Wagners hustru Cosima i sin dagbok att om Wagner hade varit musiker i orkestern skulle han ha vägrat att låta sig dirigeras av en jude.^[2] Dock kvarstår faktum att Wagner beundrade Levi och inte kunde tänka sig någon bättre lämpad att dirigera Parsifal. Ett år före premiären hotade Levi att bryta kontraktet efter att ha blivit förolämpad av Wagner, vilket skulle ha resulterat i en flyktväg ut för Wagner om han hade velat bli av med Levi. Men Wagner övertalade honom att fortsätta med orden: "Du är min Parsifal-dirigent!".

Ursprungligen hade Wagner tänkt sig att Parsifal skulle uppföras enbart i Bayreuth och enbart för hans mecenater. I sin desperata jakt att betala av skulderna från första Festspelen 1876 hade han 1878 tvingats ge tillåtelse till Münchenoperan att få uppföra operan efter premiären i Bayreuth. Men tanken på en uppsättning utanför Bayreuth skrämde honom och redan 1879 dryftade han problemet med kung Ludvig och hävdade att operans tema var för seriöst för en vanlig operahusrepertoar där den skulle kunna komma att blandas med lättsinniga komedier. Parsifal var ingen vanlig opera, utan ett verk värdigt endast Bayreuth. Den välvillige kungen fastslog att verket "aldrig skulle bli nedsolkat genom kontakt med en profan scen". Dock tillstötte ekonomiska problem. 1877 hade en mecenatsförening bildats i syfte att samla in pengar för uppförandet av Parsifal, men insamlingen hade gått dåligt och Wagner insåg att Bayreuth inte kunde finansieras genom bidrag. Ursprungsidén med en festival enbart för Wagnerkonnäsörer fick skrotas och ersättas av biljetter tillgängliga för allmänheten.

I maj 1882 började repetitionerna i Bayreuth och till skillnad från festivalen 1876 rådde det mer lugn och ordning. Wagner godkände inte kostymerna och fick själv göra en skiss av Graalriddarnas mantlar. Hans dotter Isolde ritade Blomsterflickornas dräkter, medan hustru Cosima såg till resten. Repetitionerna gick bra och Wagner var på det hela taget nöjd med resultatet. De 23 solisterna, den 107 man starka orkestern^[3] och de 135 körmedlemmarna hade alla fått sina noter ett år i förväg och var alla väl förberedda. Ett tekniskt problem uppstod under första akten i bytet mellan scen 1 och 2, då Parsifal och Gurnemanz närmar sig Graalborgen. Dekormaskinen hann inte med innan musiken var klar. Wagner ombads att förlänga musikavsnittet. Inte utan ironi konstaterade han att förut blev han ombedd att förkorta sina operor, nu tvärtom. Det blev hans musikaliska assistent, Engelbert Humperdinck, som fick uppdraget att skriva några extra takter. Åtskilliga år senare, då maskineriet fungerade oklanderligt, togs Humperdincks musik bort.

Den andra upplagan av Bayreuthfestspelen invigdes 26 juli 1882 med premiären av Parsifal under musikalisk ledning av dirigenten Hermann Levi. Bland den talrika publiken återfanns kompositörerna Franz Liszt (tillika Wagners svärfar), Camille Saint-Saëns, Anton Bruckner, Vincent d'Indy och Léo Delibes. Till Wagners stora besvikelse avstod kung Ludvig från att närvara. Han föredrog att vänta tills verket uppfördes privat för honom i München. Mot slutet av festspelen (29 augusti) tog Wagner själv över dirigentpinnen från Levi och dirigerade de sista tjugofem minuterna av tredje akten (i ett tempo så långsamt att orkestern och sångarna fick anstränga sig till det yttersta).

Inget annat av Wagners musikdramer blev utsatt för så häftig och motsägelsefull kritik som Parisfal. Friedrich Nietzsche, som hade beundrat Wagner för hans av pessimism präglade operacykel Nibelungens ring, såg Wagners "avsked från världen" som ett förräderi. Han kunde inte förlåta tonsättaren att denne av svaghet (enligt Nietzsches åsikt) hade böjt sig inför korset. Från katolsk sida protesterade Franz Liszts livsledsagarinna, furstinnan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein, mot vad hon menade var ett skändande och förhånande av de heliga sakramenten.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 21 april 1917 och den iscensattes åter med premiär den 11 april 1963.^[4] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 6 april 2007.^[5] Malmö operas version av Parsifal med maestro Leif Segerstam hade premiär den 21 april 2012. Den sattes även upp på Kungliga operan med premiär den 5 oktober 2013.^[6]

En seglivad tradition är den att inte applådera efter första akten (ibland till och med även efter sista akten) av Parsifal, som om operans sakrala tema skulle anses opassande att applådera. Allt bygger på ett missförstånd från premiären 1882. Cosima Wagner skriver i sin dagbok premiärkvällen 26 juli:

När det efter andra akten stampas och ropas högt, går R. [=Richard Wagner] fram till balustraden, säger att bifallsyttringar visserligen är mycket välkomna för hans konstnärer och honom själv, men att de har kommit överens om att inte visa sig för att inte störa intrycket, det "så kallade framropandet" skulle alltså inte äga rum. /.../ Men till slut blir R. förargad över den stumma publiken, som har missförstått honom, och han talar ännu en gång från galleriet, och när bifallet därpå urladdar sig och det ropas om och om igen, träder R. ut framför ridån och förklarar att han har velat samla artisterna, men de var redan halvt avklädda.

Två dagar senare (28 juli) vid nästa föreställning upprepas nästan samma situation igen:

Efter första akten uppstår en välgörande andaktsfull tystnad. Men efter andra verkar det pinsamt att bifallsyttringarna åter hyschas ned. Vid slutet, håller R. som anser sig vara enbart bland gynnare, ett litet tal, för fram sina artister och hänvisar publikens tack till dem, efter att han uttalat sin erkänsla, ja sin rörelse till alla - också särskilt kapellmästaren [Hermann Levi].

Sålunda rättade Wagner själv till missförståndet med applåderna, men händelsen lämnade efter sig en osäkerhetsfaktor som skulle eskalera med åren och vara svår att utrota eller få bukt med. Vid föreställningen den 11 augusti applåderade Wagner själv blomsterflickorna i akt II medelst höga bravorop, men blev nedhyschad.

Wagner hade önskat att Parsifal inte skulle få uppföras utanför Bayreuth förrän trettio år efter hans död. Dels ansåg han att verkets unika tillkomst (operan hade komponerats med tanke på Bayreuthteaterns speciella akustik) lämpade sig bäst där, dels ville han försäkra sig om att hans efterlevande skulle få ta del av de ekonomiska fördelar som ett operamonopol innebar. 1901 framkom ett lagförslag inför den tyska Riksdagen om att förlänga upphovsrätten från 30 till 50 år. Familjen Wagner utövade starka påtryckningar med Parsifal i åtanke och i maj 1901 vädjade Cosima direkt till Riksdagen "för att hedra den störste Mästarens sista vilja". Hennes vädjan understöddes av Richard Strauss (måhända hade han även sina egna verk i åtanke), men den vann inget gehör och det som senare kom att kallas "Lex Cosima" avslogs. Riksdagens jurister kunde inte se några skäl till att göra ett undantag för ett enstaka verk av en speciell tonsättare. Med mer än ett decennium kvar innan upphovsrätten gick ut hoppades Cosima på att kunna tillgodose verkets fortsatta copyright.

Men 1903 sattes operan upp på Metropolitan i New York med konstnärlig assistans från München. Det hade förekommit konsertversioner av operan både i London 1884, New York 1886 och Amsterdam 1894. Familjen Wagner försökte med alla medel stoppa föreställningen på Metropolitan, från en vädjan till kejsaren till ett rättsligt civilmål, men då USA inte hade skrivit under Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (landet skrev först på 1989) var alla försök förgäves. Operan uppfördes på julafton 1903 och under de nästföljande åren spelades den i inte mer än 354 föreställningar över hela landet. Cosima Wagners hämnd var att bannlysa alla tyska artister, som hade deltagit i föreställningen, att få sjunga i Bayreuth.

Ju närmare året nalkades då Parisfals upphovsrätt skulle upphöra, desto intensivare blev debatten om dess förlängning. I många tyska städer bildades speciella "kommittéer för Parsifals bevarande". Musiker engagerades tillsammans med tyska prinsar och prinsessor. Richard Strauss tillbringade åtta dagar i Berlin för att påverka Riksdagen. Tillsammans med tonsättarna Engelbert Humperdinck, Gustave Charpentier, Giacomo Puccini och dirigenten Arturo Toscanini, samt 18 000 andra personer, skrev Strauss under en petition för att förmå Riksdagen att enbart tillåta Bayreuth att få uppföra Parsifal. Men då en eventuell tysk lag om förbud mot att sätta upp operan endast kunde tillämpas i Tyskland och inte utomlands, kom lagförslaget inte ens upp till diskussion i riksdagen. Den 1 januari 1914 blev operan fri att sättas upp och många operahus tjuvstartade genom att börja sina föreställningar runt midnatt mellan 31 december 1913 och 1 januari 1914. Sex månader senare hade mer än 50 europeiska operahus satt upp operan.

Bakom Parsifals namn döljer sig djupsinniga tolkningar. I den ursprungliga franska källan (Chrétien de Troyes på 1100-talet) hette han Parceval ("den som färdas genom dalen"), vilket syftar på hjältens långa vandringar och irrfärder. I början av 1200-talet övertog även Wolfram von Eschenbach den här namnformen, som hos honom blev Parzival. Under två årtionden höll sig Wagner till den här stavningen, men beslöt sig sedan 1877 för Parsifal. Att begreppet den rene dåren förekommer i Wagners text kan spåras till Joseph von Görres, som i en utgåva av Lohengrin-legenden från 1813 ger en felaktig etymologi, där han härleder Parsifal till arabiska orden fal (dåren) och parséh (ren). Senare forskning (W Golter, 1891) härleder Parsifal till de galliska orden per gedur – "sökande efter skålen" som blev Perceval, Parzival och Parsifal.

1931 dirigerade Toscanini en föreställning av Parsifal i Bayreuth som varade i 4 timmar och 48 minuter. 1967 dirigerade Pierre Boulez en föreställning i Bayreuth på 3 timmar och 38 minuter.

Kundry är en av musikscenens mest anmärkningsvärda kvinnogestalter, inte bara i Wagners samlade verk, utan i hela operalitteraturen. Den här åtråvärda och erotiskt tilldragande kvinnan lever i ett schizofrent tillstånd, där hon dels undergivet krälar i stoftet som ett djur och betjänar Graalriddarna och dels är Klingsors lydiga redskap. Förutom Kundrys eget motiv är ett annat viktigt motiv knutet till hennes person: Förförelsemotivet. Kundry, som en gång skrattade åt Kristus under Golgatavandringen och därför dömdes till att irra omkring i all evighet, är en kvinnlig pendang till Den vandrande juden (och är i den meningen besläktad med Holländaren i Den flygande holländaren). Hon söker frid och åstundar frälsning, men blir ständigt knuffad hit och dit i världen. Som Graalbudbärarinna representerar hon Evatypen, som är mannen underdånig. Som "djävulskt vacker kvinna", manslukerska, är hon en variant till Parsifals barndom, och hennes förförelsekonst består i att hon för den unge hjälten medveten om sig själv. Genom Kundry lär Parsifal känna och lär sig förstå sin dittills tomma, betydelselösa bakgrund. Kundrys kyss får en avgörande betydelse för honom, eftersom han genom att ha lärt känna medlidandet i det här ögonblicket blir medveten om sin kallelse. Wagner uttrycker kyssen musikaliskt med Förförelsemotivet, men den här gången förvandlas det korta bågformade till en lång erotisk och längtansfull melodi, vars stil kraftigt erinrar om musiken till Tristan och Isolde.

Efter det pessimistiska slutet av Ragnarök, som mynnade ut i en katastrof för mänskligheten, ville Wagner på scenen framställa möjligheten till frälsning med lika stor dramatisk kraft. I den meningen blev Parsifal en fortsättning och fulländning av hans livsverk. Men man bör också vara medveten om att Wagner hade haft ett Parsifaldrama i tankarna ända sedan 1845. I årtionden löpte skräcken för världskatastrofen och förhoppningen om att ondskans makt ända skulle kunna brytas parallellt i hans tankar. Parsifal är en positiv version av Tristan och Isolde och Nibelungens ring. Trådarna som förbinder Parsifal med Wagners övriga musikdramer är ibland helt uppenbara, ibland fördolda. Enskilda motiv, men även hela den musikaliska stämningen, för tankarna till Lohengrin (Graalvärlden, svanmotivet). Graaltemat är nära besläktat med påvetemat (från Tannhäusers "Romberättelse" i Tannhäuser). Bakom huvudpersonerna i Parsifal döljer sig andra gestalter - bakom Kundry Venus, bakom Parsifal den unge Siegfried och bakom Klingsor Hagen. Wagnerkännare spårar i Kundrys kyss den kyss med vilken Siegfried väcker Brünnhilde ur sömnen (Siegfried, akt III). Den lidande, blödande Amfortas erinrar om den döende Tristan. I det första nedtecknandet av Parsifaldramat (1857) hade Wagner för avsikt att låta Parsifal under sina irrfärder dyka upp vid Tristans sjukbädd och med spjutets undergörande kraft hela riddarens oavbrutet blödande sår. Han ville därigenom understryka att Tristan och Amfortas på grund av den magiska kärlekens kraft hade blivit till fallna hjältar, och därför tvingades utstå ett snarlikt öde. Men det blev dock endast Amfortas förbehållet att frälsas av Parsifal. År 1879 fällde Wagner en djupgående kommentar till sin hustru Cosima. Han menade att Siegfried borde ha växt till en Parsifal för att kunna förlösa den lidande Wotan, men han saknade "budbäraren". Det vill säga: Siegfried hade inte haft någon som upplyst honom om det förgångna och gjort honom medveten om hans kallelse. Hur som helst är likheten mellan Siegfrieds och Parsifals härkomst anmärkningsvärd: båda växer upp i naturen utan kontakt med människorna, båda är "faderslösa", "naturbarn", ovetande och saknar fruktan. På scenen uppenbarar sig Siegfried och Parsifal på liknande sätt: Siegfreid fångar en björn, Parsifal dödar den heliga svanen, och båda karakteriserar av ett signalliknande hornmotiv. Siegfried förlorar, men Parsifal segrar, eftersom han - genom att kunna känna medlidande - kan övervinna sig själv. Ändå skiljer sig de båda hjältarnas levnadsbanor åt, vilket symboliseras redan av Siegfrieds sammansmidda svärd Notung och den pilbåge som Parsifal av medlidande bryter sönder.

Wagner beskrev exakt vad för väsen Klingsors flickor är: "Trollflickor, blommor i Klingsors förhäxade trädgård (tropisk), de spirar på våren och lever tills hösten, för att som unga flickor helt naivt och behagfullt snärja Graalhjälten". Av Wagners "trollflickor" blev med tiden "blomsterflickor". Wagners flickor skall sjunga och dansa till en långsam valsmelodi i trefjärdedelstakt (smekmotivet). När Parsifal tillkom befann sig valsen på höjden av sin popularitet och sågs som en inkarnation av berusningen och glömskan.

• Parsifal (tenor)
• Amfortas, kungen som vaktar Graal (baryton)
• Titurel, gamle kungen - Amfortas fader (bas)
• Gurnemanz, gammal graalriddare (bas)
• Klingsor, trollkarl (bas)
• Kundry (sopran)
• Två graalriddare (tenor och bas)
• Fyra väpnare (2 tenorer, 2 sopraner)
• Sex blomsterflickor (sex sopraner eller 3 sopraner och 3 kontraaltar)
• En röst från ovan (altstämma)
• Graalriddarnas brödraskap, ynglingar och gossar, flickor (kör)

Förhistoria: Riddaren Titurel får förtroendet att förvalta två heliga reliker: det spjut som en romersk legionär använde för att genomborra Jesus på korset, och den heliga Graal, kalken som nyttjades såväl vid instiftandet av nattvarden, som för att samla upp Jesu blod. (Notera dock att varken "Jesus" eller "Kristus" förekommer explicit i librettot. Orden som används är Han, Honom, Förlösaren etc). Titurel bygger borgen Montsalvat som förvaringsplats åt relikerna, och som högkvarter för sitt brödraskap av graalriddare. För att få ingå i brödraskapet och ta del av graalens andliga spis genom nattvarden, måste man vara kysk. Styrkta av graalens kraft drar riddarna ut i världen som fredsbringare.

För att kunna hålla sitt kyskhetslöfte, väljer graalriddaren Klingsor att kastrera sig själv. Denna typ av kyskhet godkänns dock inte, eftersom renheten ska komma inifrån. Klingsor fördrivs från Montsalvat, och lär sig svartkonster för att kunna hämnas. I närheten av graalborgen bygger han ett förtrollat slott med en blomsterträdgård fylld av förföriska kvinnor.

När Titurel blivit för gammal för att förvalta uppdraget att officiera vid nattvarden, överlämnar han det till sin son Amfortas. Denne bestämmer sig för att göra processen kort med Klingsor, och sätter av för att nedkämpa honom med det heliga spjutet i högsta hugg. Han blir dock förförd av en av kvinnorna i trädgården, Kundry. Under distraktionen lyckas Klingsor stjäla spjutet, och han stöter det i Amfortas sida.

Kundry har en egen historia: Hon är fördömd till evig vandring på jorden för att hon en gång för hundratals år sedan såg Honom och skrattade. Hon tjänar graalriddarna för att få frälsning, men är alltså samtidigt i Klingsors våld.

Amfortas sår vägrar läka. Varje gång han gör sin plikt och delar ut nattvarden bland riddarna, vållar såret honom enorma plågor. Han påminns om att han inte är värdig, eftersom han föll för lockelserna i Klingsors trädgård och förlorade det heliga spjutet. När vi kommer in i handlingen befinner sig brödraskapet kring graalen i kris, eftersom Amfortas endast ytterst motvilligt förvaltar sitt ämbete.

Scen 1: En skogstjärn vid borgen Montsalvat.

Den gamle graalriddaren Gurnemanz har sovit ute i skogen tillsammans med två väpnare. Från Graalborgen kommer två riddare ned mot tjärnen och Gurnemanz får höra att kung Amfortas tillstånd är sämre än någonsin. Fylld av sorg berättar Gurnemanz att det bara finns en enda man som kan rädda Amfortas. Riddarna skall just fråga vem den mannen är, men avbryts av väpnarna som meddelar att en ryttare närmar sig i vild galopp. Ryttaren är trollkvinnan Kundry, en underlig skepnad, med kolsvart hår och klädd i lump och trasor. Hon har varit i Italien för att hämta balsam till Amfortas. Nu kastar hon sig utmattad på marken. Amfortas bärs ned till tjärnen. Han klagar över sina smärtor och tror att endast döden kan befria honom från dem. Tacksamt mottar han Kundrys balsam. Väpnarna hånar Kundry men Gurnemanz hejdar dem och berättar historien om Amfortas olycka. Den onde och trolldomskunnige Klingsor hade blivit nekad tillträde till graalriddarnas förbund. Som hämnd omskapade han öknen i närheten av borgen till en blomstrande trädgård och lät sköna kvinnor förföra ordensriddarna. Amfortas föll själv för en av Klingsors kvinnor. Klingsor lyckades bemäktiga sig den heliga lansen och med den tillfogade han Amfortas ett sår, som aldrig ville läkas. Under en bön fick Amfortas den uppenbarelsen att endast "den rene dåren, som blivit helbrägdad genom medlidande" skulle kunna rädda honom.

En skjuten svan faller ned mot marken - en förbjuden handling på den heliga platsen, och strax därefter kommer riddarna ut ur skogen med en främmande, trasigt klädd yngling, Parsifal, mellan sig ("Weh! Weh! Wer ist der Frevler?"). Han erkänner att han skjutit svanen, men då Gurnemanz klandrar honom för vad han gjort, blir han skamsen och bryter sönder sina pilar. Pojken förefaller Gurnemanz vara en dåre, och ett svagt hopp bemäktigar sig honom. Kanske är han den som kan rädda Amfortas? Ynglingen berättar att hans mor heter Herzleide (Hjärteve). Kundry far upp och säger, att pojkens far hette Gamuret och blev dräpt i ett slag. Parsifal fortsätter ivrigt trollkvinnans berättelse med att tala om att han gärna ville bli riddare. Då detta inte var möjligt blev han jägare och stigman. Kundry skriker ut med ett hemskt skratt att hon just red förbi pojkens mor: hon sörjer inte över sonen, hon är död! Parsifal vill kasta sig över Kundry, men Gurnemanz hindrar honom. Kundry ljuger aldrig. Ynglingen är färdig att segna ned, och Kundry hämtar kallt vatten till honom från en källa. Gurnemanz tackar henne, men hon smyger sig bedrövad undan. Hon känner att Klingsor kastar sin trolldomssömn över henne. När hon vaknar, kommer hon att vara förvandlad till en av hans sköna fresterskor. Hon kämpar förtvivlat mot, men trolldomen är för stark. Gurnemanz tar pojken med sig upp till borgen, ty han vet att Graalen endast attraherar de fromma ("Vom Bade kehrt der König heim"). Ynglingen vet inte vad Graalen är för något men han finner det konstigt att trots att de går verkar de inte röra sig framåt och ändå känns det som om han har gått långt. Gurnemanz säger att här blir tid till rum ("Zum Raum wird hier die Zeit"). (Mellanspelsmusik "Förvandlingsmusik")

Scen 2: Graalkyrkan i borgen.

Graalriddarna har samlats runt altaret med den heliga Graal. Varje gång Graalen avtäcks förvärras Amfortas smärtor. Men Graalriddarna är i behov av denna andliga spis och kungen måste förvalta sitt ämbete. Väpnarna bär den vanföre och hjälplöse Amfortas fram till altaret. Från ett valv under kyrkan befaller Titurel sonen att avlägsna duken som döljer kalken ("Mein Sohn Amfortas, bist du am Amt?"). Amfortas vill inte ha ny livskraft, men faderns stämma är obönhörlig och Amfortas tar till slut undan duken. Riddarna knäböjer i bön och ett strålande ljus faller ovanifrån ned på kalken, som glöder blodröd. Amfortas välsignar riddarnas måltid och till slut försvinner der blodröda ljuset. Kalken döljs åter med duken och riddarna bär bort Amfortas. Hans sår har åter öppnat sig helt. Parsifal är gripen av medlidande med Amfortas. Gurnemanz frågar pojken om han förstod något av det han såg och hörde. Parsifal skakar på huvudet och förargad föser Gurnemanz honom ut ur kyrkan. Han inser att han har tagit miste i sin förhoppning. Då riddaren åter knäböjer framför altaret hörs från ovan en stämma: "Den rene dåren, som blivit helbrägdad genom medlidande, - vänta på honom som jag utvalt!"

Scen 1: Tornet i Klingsors borg.

Trollkarlen Klingsor sitter framför sin häxspegel ("Die Zeit ist da"). Han anar en fara i Parsifal som han ser närma sig. Kundry stiger upp ur djupet. Hon sover fortfarande och ansiktet är dödsblekt. Hon vaknar med ett skrik och Klingsor befaller henne att förföra Parsifal på samma sätt som hon en gång förfört Amfortas. Med ett hysteriskt skratt sjunker hon ned genom jorden. Tornet försvinner och i dess ställe kommer en praktfull blomstrande trädgård till synes.

Scen 2: Den förtrollande trädgården.

Parsifal har kämpat ner Klingsors vakter och trängt in i trolldomsträdgården med de vackra flickorna ("Komm, komm, holder Knabe!"). Han hör en underbar stämma kalla honom vid det namn hans mor en gång givit honom. Kundry kommer till synes som en bländande vacker kvinna på ett läger av blommor. Hon berättar för Parsifal att hans mor dog av sorg ("Ich sah das Kind an seiner Mutter Brust") . Ynglingen överväldigas av ånger och sjunker ned vid Kundrys läger. Med en moderlig kyss leder hon Parsifal in i kärlekens rike. Parsifal blir äntligen kapabel att känna medlidande med alla levande varelser. Men då hon erbjuder honom sin kärlek som tröst känner han som om han fick en lansstöt i sidan. Han förstår orsaken till Amfortas olycka och skjuter fresterskan ifrån sig ("Amfortas! Die Wunde!"). Kundry bönfaller honom om att befria henne från förbannelsen. En gång var hon Herodias och log åt Kristus på hans väg till Golgata. Nu är hon dömd att vandra rastlöst omkring tills hon åter möter Frälsaren. Men varje gång hon känner att han är i närheten får hon sina hysteriska skrattanfall. Om Parsifal vill vara hennes endast en timme blir hon genom honom förlöst. Parsifal säger att det enda sätt på vilket hon kan förlösas är att visa honom vägen till Amfortas. Vild av raseri kallar hon på Klingsor. Trollkarlen kastar den heliga lansen mot Parsifal men den blir svävande i luften ovanför ynglingen, som griper den och gör korstecknet med den. I samma ögonblick försvinner Klingsor och trädgården förvandlas till en öken. Med orden "Du vet var du kan finna mig", lämnar Parsifal Kundry.

Scen 1: Vackert landskap vid Graalborgen.

Många år har gått. Vid Montsalvat lever Gurnemanz som eremit och inväntar döden. Amfortas har inte på flera månader avtäckt Graal. Graalriddarna har härigenom berövats sin andliga styrka och drar inte längre ut i världen som fredsbringare. De för en tynande tillvaro som eremiter i skogen. Gurnemanz finner Kundry helt borta, sovande i ett snår. Efter flera försök får han henne vaken. Hon är blekare än tidigare men hennes blick är klar och lugn. Hon mumlar: "Jag måste tjäna!" och går ned till källan för att hämta vatten. En riddare i svart rustning kommer ut från skogen med en lans i handen. Gurnemanz påminner honom om att det är Långfredag och att ingen må bära vapen denna dag. Den främmande sticker lansen i jorden, och då han lyfter visiret igenkänner Gurnemanz Parsifal. Efter sina långa irrfärder i världen har Parsifal lyckats bli medveten om sig själv och sin medkänsla. Han berättar att han aldrig har vanärat lansen genom att bruka den till eget försvar. Han har nu återvänt för att med den frälsa Amfortas. Gurnemanz berättar att Amfortas inte vill avtäcka Graalen, riddarna har blivit gamla och Titurel är död. Parsifal sjunker ned till marken, övermannad av förtvivlan och självförebråelse. Kundry tvår hans fötter och torkar dem med sitt hår. Gurnemanz inser att Parsifal verkligen är den utvalde som skall återställa ordningen och smörjer hans huvud och förklarar att han är Graalriddarnas nye kung. Parsifal förlöser Kundry genom det heliga dopet och uppmanar henne att tro på Frälsaren. Hon kastar sig gråtande för hans fötter ("Karfreitagszauber - Långfredagsundret"). Gurnemanz för de båda upp till borgen ("Mittag - Die Stund' ist da").

Scen 2: En sal i Graalborgen

Amfortas knäböjer vid sin fars kista. Han skriker ut sin smärta och ber fadern att skänka honom frid från hans plågor. Amfortas uttrycker en önskan om att få förena sig med fadern i döden ("Mein Vater! Hochgesegneter der Helden!"). Riddarna samlas och begär enträget att Amfortas skall avtäcka Graalen. Men Amfortas vägrar att utföra den heliga handlingen och ber istället riddarna att döda honom så han kan sona sitt brott och den skam han åsamkat riddarna och dess orden. Då inträder Parsifal och säger att endast ett vapen kan läka såret varpå han berör Amfortas sår med den heliga lansen ("Nur eine Waffe taugt"). På samma gång blir Amfortas helad och förlåten. Såret läks och Parsifal avtäcker Graal medan riddarna knäböjer i vördnad. Kundry sträcker armarna mot dess ljus och sjunker ned i djupet, bort från det smärtfyllda livet. En vit duva sänker sig ned över Parsifal. Den "rene dåren" har befriat Graalriddarnas broderskap från de onda makterna ("Höchstens Heiles Wunder").

• Förspelet Akt I: Hans Knappertsbusch dirigerar Bayreuther Festspiele (1951)
• Förspelet Akt I: Karl Muck dirigerar Bayreuther Festivalorchester (1927)
• Förvandlingsmusiken Akt I: Karl Muck dirigerar Bayreuther Festivalorchester (1927)
• Akt II Blomsterflickorna: Karl Muck dirigerar Bayreuther Festivalorchester (1927)
• Förspelet Akt III: Karl Muck dirigerar Belins operaorkester (1928)

• Perceval
• Chrétien de Troyes: Conte del Graal
• Geoffrey av Monmouth: De brittiska kungarnas historia
• Thomas Malory: Morte d'Arthur
• Regissören Hans-Jürgen Syberberg har filmatiserat operan under samma titel. Filmen hade premiär 1982.^[7]

• Wagner at the Royal Swedish Opera 1955-1959 Tannhäuser : Parsifal : Siegfried. Royal Swedish Opera Archives ; Vol.7. Stockholm: Caprice Records. 2007. Libris 10559404 
• Parsifal. Waltraud Meier, Placido Domingo, Falk Struckmann, Franz-Josef Selig, Wolfgang Bankl, Ain Anger. Orchester der Wiener Staatsoper. Christian Thielemann, dirigent. DG 477 6006. 4 CD.^[8]

• Wagner, Richard (1977). Parsifal. Operans textböcker, 0282-0420 ; 11 ([Ny uppl.]). Stockholm: Operan. Libris 436820 
• Wagner, Richard (2007). Parsifal : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 10413786. ISBN 978-91-633-0204-6 
• Wagner, Richard (1987). Tannhäuser : Lohengrin : Parsifal. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409629. ISBN 91-522-1663-2 
• John Deathridge/Martin Geck/Egon Voss, Wagner Werk-Verzeichnis. Verzeichnis der musikalischen Werke Richard Wagners und ihrer Quellen, Mainz (Schott) 1986.
• Richard Wagner, Parsifal, first edition of the full score, Mainz (Schott Verlag) 1883.
• Richard Wagner, Entwürfe zu: »Die Meistersinger von Nürnberg«, »Tristan und Isolde«, »Parsifal«, ed. Hans von Wolzogen, Leipzig (Siegel) 1907.
• Richard Wagner, Parsifal, facsimile of the autograph, München (Dreimasken Verlag) 1925.
• Richard Wagner, Parsifal, WWV 111, critical edition, edd. Martin Geck & Egon Voss, Mainz (Schott) 1978.

• Johansson, Stefan (2003). ”Den långa vägen till Kungliga Operan”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2002/03:11,: sid. 30-33.  Libris 9704589
• Petersén, Gunilla (1995). ”Wagner och Parsifal : kronologi och brevurval”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) 1994/95:22,: sid. 22-36.  Libris 2548404
• Rabe, Julius (1943). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 3. Stockholm: Radiotjänst. sid. [175]-198. Libris 1804542 
• Rödin, Erik-Gustav (1995). ”Parsifal på Kungliga teatern 1917”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) 1994/95:22,: sid. 44-48.  Libris 2548406
• Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [345]-368. Libris 420181 
• Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
• Suneson, Carl, Richard Wagner och den Indiska Tankevärlden, Stockholm (Almqvist & Wiksell International) 1985, »Acta Universitatis Stockholmiensis«, »Stockholm Oriental Studies«, vol. 13.
• Wagner, Cosima; Kirschberger, Joe H. (1983). Dagböckerna 1869-1883. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7280706. ISBN 91-46-14128-6 
• Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

• Theodor W. Adorno, Versuch über Wagner, »Gesammelte Schriften«, vol. 13, Frankfurt (Suhrkamp) 1971; English translation (Rodney Livingstone): In Search of Wagner, Manchester (NLB) 1981.
• Theodor W. Adorno, Zur Partitur des Parsifal, in: Theodor W. Adorno, Gesammelte Schriften, vol. 17, Frankfurt (Suhrkamp) 1982, pp. 47-51.
• Hans-Joachim Bauer, Wagners »Parsifal«. Kriterien der Kompositionstechnik, München / Salzburg (Katzbichler) 1977.
• Carl Friedrich Baumann, Bühnentechnik im Festspielhaus Bayreuth, München (Prestel) 1980.
• Peter Berne, Parsifal oder Die höhere Bestimmung des Menschen. Christus-Mystik und buddhistische Weltdeutung in Wagners letztem Drama, Wien (Hollitzer Wissenschaft) 2017, ISBN 978-3-99012-419-2.
• Dieter Borchmeyer, Das Theater Richard Wagners. Idee ─ Dichtung ─ Wirkung, Stuttgart (Reclam) 1982; English translation (Stewart Spencer): Richard Wagner: Theory and Theatre, Oxford (Clarendon) 1991.
• Dieter Borchmeyer/Jörg Salaquarda (ed.), Nietzsche und Wagner. Stationen einer epochalen Begegnung, Frankfurt/Leipzig (Insel) 1994.
• Dieter Borchmeyer, Richard Wagner. Ahasvers Wandlungen, Frankfurt/Leipzig (Insel) 2002.
• Jacques Chailley, »Parsifal« de Richard Wagner: opéra initiatique, Paris (Buchet/Chastel) 1986.
• Attila Csampai/Dietmar Holland (ed.), Richard Wagner, »Parsifal«. Texte, Materialien, Kommentare, Reinbek (rororo) 1984.
• Carl Dahlhaus, Wagners Konzeption des musikalischen Dramas, Regensburg (Bosse) 1971, 2München/Kassel (dtv/Bärenreiter) 1990.
• Sven Friedrich, Das auratische Kunstwerk. Zur Ästhetik von Richard Wagners Musiktheater-Utopie, Tübingen (Niemeyer) 1996.
• Sven Friedrich, Richard Wagner, Deutung und Wirkung. Königshausen & Neumann, Würzburg 2004, ISBN 3-8260-2851-1.
• Antonia Goldhammer, Weißt du, was du sahst? Stefan Herheims Bayreuther Parsifal. Deutscher Kunstverlag, Berlin/München 2011, ISBN 978-3-422-07058-5.
• Adriana Guarnieri Corazzol, Tristano, mio Tristano. Gli scrittori italiani e il caso Wagner, Bologna (Il Mulino) 1988.
• Wolf-Daniel Hartwich, »Deutsche Mythologie«. Die Erfindung einer nationalen Kunstreligion, Berlin (Philo) 2000.
• Ulrike Kienzle, »...das freiwillige Leiden der Wahrhaftigkeit«. Zu den philosophischen Hintergründen des Bruchs zwischen Wagner und Nietzsche: Eine Rekonstruktion ihres Dialogs über den Pessimismus Schopenhauers, in: Thomas Steiert (ed.), »Der Fall Wagner«. Ursprünge und Folgen von Nietzsches Wagner-Kritik, »Thurnauer Schriften zum Musiktheater«, vol. 13, Laaber (Laaber) 1991, pp. 81-136.
• Ulrike Kienzle, Das Weltüberwindungswerk. Wagners »Parsifal« ─ ein szenisch-musikalisches Gleichnis der Philosophie Arthur Schopenhauers, Laaber (Laaber) 1992. ISBN 3-8260-3058-3.
• Chikako Kitagawa, Versuch über Kundry ─ Facetten einer Figur, Bern / Frankfurt / New York (Peter Lang) 2015.
• Stefan Kunze (ed.), Richard Wagner. Von der Oper zum Musikdrama, Bern/München (Francke) 1978.
• Stefan Kunze, Der Kunstbegriff Richard Wagners, Regensburg (Bosse) 1983.
• Alfred Lorenz, Das Geheimnis der Form bei Richard Wagner, vol. 4: Der musikalische Aufbau von Richard Wagners »Parsifal«, Berlin (Max Hesse) 1933, Reprint Tutzing (Schneider) 1966.
• Jürgen Maehder, Form, Text-Setting, Timbre, Aura ─ Structural Aspects of Wagner's »Parsifal« Score, in: Naomi Matsumoto et al. (ed.), Staging Verdi and Wagner, Turnhout (Brepols) 2015, pp. 81-113.
• Jürgen Maehder, The Intellectual Challenge of Staging Wagner: Staging Practice at Bayreuth Festival from Wieland Wagner to Patrice Chéreau, in: Marco Brighenti/Marco Targa (ed.), Mettere in scena Wagner. Opera e regia fra Ottocento e contemporaneità, Lucca (LIM) 2019, pp. 151-174.
• Claus-Steffen Mahnkopf (ed.): Richard Wagner, Konstrukteur der Moderne. Klett-Cotta, Stuttgart 1999, ISBN 3-608-91979-1.
• Volker Mertens, Richard Wagner und das Mittelalter, in: Ulrich Müller/Ursula Müller (ed.), Richard Wagner und sein Mittelalter, Anif/Salzburg (Müller Speiser) 1989, pp. 9 84.
• Heinz-Klaus Metzger/Rainer Riehn (ed.), Richard Wagner, »Parsifal«, »Musik-Konzepte«, vol. 25, München (text + kritik) 1982.
• Stephan Mösch, Weihe, Werkstatt, Wirklichkeit. »Parsifal« in Bayreuth 1882-1933, Kassel / Stuttgart / Weimar (Bärenreiter/Metzler) 2012, ISBN 978-3-7618-2326-2.
• Ulrich Müller/Ursula Müller (ed.), Richard Wagner und sein Mittelalter, Anif/Salzburg (Müller-Speiser) 1989.
• Ulrich Müller, Vom »Parzival« zum Liebesverbot. Richard Wagner und das Mittelalter, in: Dietrich Mack (ed.), Richard Wagner: Mittler zwischen den Zeiten, Anif/Salzburg (Müller-Speiser) 1990, pp. 79-103.
• Ulrich Müller/Oswald Panagl, Ring und Graal. Texte, Kommentare und Interpretationen zu Richard Wagners »Der Ring des Nibelungen«, »Tristan und Isolde«, »Die Meistersinger von Nürnberg« und »Parsifal«, Würzburg (Königshausen & Neumann) 2002.
• Jean-Jacques Nattiez, Wagner androgyne, Paris (Bourgois) 1990; English translation (Stewart Spencer): Jean-Jacques Nattiez, Wagner Androgyne. A Study in Interpretation, Princeton (Princeton University Press) 1993.
• Gösta Neuwirth, Parsifal und der musikalische Jugendstil, in: Carl Dahlhaus (ed.), Richard Wagner ─ Werk und Wirkung, Regensburg (Bosse) 1971, pp. 175-198.
• Adolf Novak, Wagners »Parsifal« und die Idee der Kunstreligion, in: Carl Dahlhaus (ed.), Richard Wagner ─ Werk und Wirkung, Regensburg (Bosse) 1971, pp. 161-174.
• Wolfgang Osthoff, Richard Wagners Buddha-Projekt »Die Sieger«. Seine ideellen und strukturellen Spuren in »Ring« und »Parsifal«, in: Archiv für Musikwissenschaft 40/1983, pp. 189-211.
• Daniel Schneller, Richard Wagners „Parsifal“ und die Erneuerung des Mysteriendramas in Bayreuth. Die Vision des Gesamtkunstwerks als Universalkultur der Zukunft, Bern (Peter Lang) Bern 1997, ISBN 3-906757-26-9.
• Wolfgang Seelig, Ambivalenz und Erlösung. »Parsifal«. Menschliches Verständnis und dramatische Naturdarstellung, Bonn (Bouvier) 1983.
• Giuseppe Sinopoli, Parsifal a Venezia, Venezia (Marsilio Editori) 1993, ISBN 978-88-317-7914-2.
• Peter Wapnewski, Der traurige Gott. Richard Wagner in seinen Helden, München (C. H. Beck) 1978.
• Peter Wapnewski, Richard Wagner. Die Szene und ihr Meister, München (C. H. Beck) 1978.
• Peter Wapnewski, Tristan der Held Richard Wagners, Berlin (Quadriga) 1981.
• Petra-Hildegard Wilberg, Richard Wagners mythische Welt. Versuche wider den Historismus, Freiburg (Rombach) 1996.