Borgmästare i Sverige

Borgmästare i Sverige fanns åtminstone från 1288 till 1971. Ofta^{[källa behövs]} fanns två borgmästare, justitieborgmästaren och politieborgmästaren, men det förekom att städer hade upp till fyra borgmästare med olika uppgifter. Borgmästare i andra länder motsvarar ofta närmast det som idag kallas kommunalråd (i Stockholm: borgarråd) i Sverige, medan de ceremoniella inslagen ofta hanteras av kommunfullmäktiges ordförande^[1]. Fortfarande används titeln, men utan direkt stöd i lag och för olika poster.^{[källa behövs]}

Borgmästarämbetet infördes till Sverige från Tyskland, första belägget på en borgmästare är från Jönköping 1288, men beskrivs närmare först i Bjärköarätter från 1300-talet. Från att ursprungligen ha varit folkvald utsågs borgmästaren efter hand av rådet. Under 1500- och 1600-talet blev det allt vanligare att kungen själv tillsatte borgmästarna, vilket efter upprepade klagomål ledde till att man i lag fastslog, att magistraten och borgerskapet hade rätt att föreslå borgmästarkandidater.^[2] Enligt 1809 års regeringsform § 31 utnämnde Kungl. Maj:t till borgmästare en av de tre som föreslagits av stadens borgerskap. I Stockholm gällde det även rådmännen och magistratssekreteraren.

Med tiden kom borgmästarämbetet att förlora sin karaktär av bisyssla för näringsidkande borgare i städerna, och övertogs av juridiskt utbildade personer. Först 1749 kom dock föreskrifter om att borgmästarkandidater med akademiskt betyg skulle styrka sina juristkunskaper. Ända fram till 1830 medgavs dock undantag från bestämmelsen.^[2]

Titeln fanns i Sverige till 1970, men avsåg då en domartjänst: borgmästaren hade domarkompetens och var ordförande i stadens magistrat och rådhusrätt. Borgmästaren tillsattes av regeringen på förslag av drätselkammaren.

Det fanns förr även olika sorters borgmästartitlar såsom handelsborgmästare, ämbetsborgmästare, och byggningsborgmästare. I Stockholm fanns det som mest fyra borgmästare. Från 1875 fanns det dock i Stockholm bara en borgmästare.

Det var förr dock vanligast med två borgmästare i många städer och det även i en hel del större landsortsstäder. Det var dels en justitieborgmästare, som var chef för rådhusrätten, dels en politieborgmästare, som ansvarade för stadens administration och ekonomi. Under 1800-talets senare hälft fram till 1900-talets början ersattes politieborgmästaren alltmer av den nämnda drätselkammaren.

Vid 1900-talets början var det endast Göteborgs stad som hade kvar två borgmästarämbeten. Där behölls nämligen en handels- och politieborgmästare ända in på 1960-talet, samtidigt som staden hade en justitieborgmästare.

Under 1900-talet fram till 1960-talet fanns också i städer utan rådhusrätt och magistrat en kommunalborgmästare och en stadsstyrelse. Stadsstyrelsen tog hand om magistratens uppgifter i dessa städer. Det kunde röra sig om chefsuppgifter och beslut i polisärenden och vissa administrativa ärenden som uppbörd, utmätning etc. Detta gällde fram till att polisväsendet förstatligades 1965. Ungefär samtidigt inrättades också den nygamla kronofogdemyndigheten, som främst tog hand om utmätningsärendena.^[3]

Efter kommunalreformen 1863 minskade magistratens och därmed borgmästarens makt till förmån för den nyinrättade drätselkammaren, som successivt blev stadens egentliga styrelse. Under 1900-talet försvann allt fler borgmästartjänster i takt med att de mindre städerna lades under landsrätt och rådhusrätterna därigenom indrogs (borgmästarna blev då i stället häradshövdingar). År 1956 förlorade borgmästaren sina resterande kommunala befogenheter och 1971 avskaffades ämbetet officiellt.

Borgmästarna blev då istället lagmän i tingsrätterna som ersatte rådhusrätterna. De borgmästare som då var i tjänst kunde hos justitiedepartementet anhålla om rätt att, i sin tjänst som lagman, parallellt även fortsättningsvis använda titeln borgmästare. Många av dem utnyttjade denna rätt.

Termen borgmästare används i svenska språket idag framför allt om utländska förhållanden. Tyska Bürgermeister, engelska mayor eller franska maire översätts oftast med borgmästare. I vissa finländska städer är borgmästare och överborgmästare officiella ämbetstitel på svenska med pormestari och ylipormstari som de finskspråkiga motstycken.^[4]

Vissa kommuner i Sverige använder titeln borgmästare för någon av sina politiker, vanligen i form av engelskans mayor, i samband med internationella kontakter. Detta saknar stöd i kommunallagen och någon enhetlig praxis på området finns inte. I till exempel Vellinge^[5] och Växjö kommuner används titeln av kommunfullmäktiges ordförande, medan Solna kommun har använt titeln om kommunstyrelsens ordförande.

En inofficiell borgmästare för Hammarby sjöstad i Stockholm valdes 2016 på ett möte arrangerat av den lokala hembygdsföreningen. Uppgiften är att förmedla kontakt med invånarna och politiker.^[6]

• Adolf Hasselgren, Kungsbacka (med 50 år på posten en av dem i Sverige som innehaft detta ämbete längst)
• August Munck af Rosenschöld, Landskrona
• Carl Lindhagen, Stockholm
• Johan Lorentz Munthe, Eksjö
• Jakob Pettersson, Södertälje (med 50 år på posten en av dem i Sverige som innehaft detta ämbete längst)
• Mårten Sjöqvist, fiktiv borgmästare i Grönköping

• Anders Gustâv, Solna
• Göran Holm, Vellinge
• Mikael Sanfridson, Linköping
• Ann-Cathrine Hjerdt, Linköping
• Helena Balthammar, Linköping