Sibbo kommun ligger endast omkring 15–30 kilometer öster om Helsingfors centrum, men fortlevde länge som en svenskspråkig och starkt jordbruksdominerad kommun. Helsingfors stad äger betydande landområden i Sibbo och krävde 2006 att få införliva delar av Östersundom i västra Sibbo med Helsingfors. Trots att majoriteten av sibboborna häftigt motsatte sig detta och de lagliga grunderna var tvivelaktiga ändrades kommungränsen den 1 januari 2009.[3]
Det tidigare helt svenskspråkiga Sibbo är sedan 1953 en tvåspråkig kommun med (sedan 2003) finska som majoritetsspråk och svenska som minoritetsspråk. I början av 1900-talet[4] var de allra flesta av de då drygt 7 000 invånarna svenskspråkiga.
Andel svenskspråkiga i Sibbo, i procent, 1950-2012. Källa: https://issuu.com/folktinget/docs/fisve2012-rapportSibbos befolknings språkliga sammansättning skiljer sig radikalt mellan olika generationer. Eftersom områdets finsktalande befolkning flyttat in relativt nyligen är svenska fortfarande, år 2015, majoritetsspråk bland de allra äldsta. Källa: Statistikcentralen [1]
Man har gjort fynd från stenåldern i Sibbo. Från bronsåldern har stenrösen hittats. Den fasta bosättningen härstammar troligen från åren 1000–1200[källa behövs]. På den tiden fanns det en fästning och marknadsplats vid mynningen av Sibbo å. Sibbo nämns första gången i ett svenskt dokument från 1352. Svenskar började bosätta sig i området fr.o.m. 1300-talet först i de södra delarna.
På 1600-talet grundades flera herrgårdar, såsom Östersundom, Hitå och Eriksnäs. Sibbo var till en början en kapellförsamling under Borgå, men bildade en självständig församling 1425. På 1600-talet fanns ett salpeterkokeri i socknen, på 1700-talet började man bryta kalk och tillverka tegel. Tegelbruket och kalkbrytningen betjänade främst fästningsbygget Sveaborg. På 1700- och 1800-talen livnärde man sig också på skeppsbyggnad och bondeseglation utöver jordbruket.
Bosättningsområden som ibland uppfattas som byar: Broböle, Gumbostrand, Kalkstrand (finska: Kalkkiranta), Norra och Södra Paipis, Salpar, Söderkulla och Västerskog.
Här finns också öarna Löparö och Kitö, Estlotan (fi. Eestiluoto), Komsalö, Mölandet, Opanholmen, Röysö, Fagerö (friluftsområde, fi. Kaunissaari), Norrkullalandet, Simsalö, Svarta Hästen (fi. Musta Hevonen), Söderkullalandet, Torra Hästen (fi. Kuiva-Hevonen), Kamsholmen, fjärdarna Granöfjärden, Kalkbruksfjärden, Löparöfjärden, Sibbofjärden och Simsalöfjärden, viken Sibboviken (fi. Sipoonlahti) samt vattendraget Sibbo å (fi. Sipoonjoki).
Sibbo å är ett cirka 37 kilometer långt vattendrag med flera grenar. 30 kilometer av ån ligger i Sibbo kommun. Ännu på 1800-talet var ån så djup och bred att fartyg kunde ta sig fram, men numera påminner ån mera om ett dike på sina ställen.
Sibbos kommunvapen har planerats av heraldiker Olof Eriksson. I vapnet finns ett varghuvud i silver mot en svart bakgrund. Kommunfullmäktige godkände vapnet 16.6.1954 och Inrikesministeriet stadfäste det 25.2.1955.
Befolkningsutvecklingen i Sibbo kommun 1975–2020[5]
År
Folkmängd
1975
12 464
1980
12 971
1985
13 875
1990
14 671
1995
15 497
2000
17 477
2005
18 719
2010
18 253
2015
19 399
2020
21 687
Anm: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december nämnda år enligt områdesindelningen den 1 januari 2022. Sydvästra Sibbo inkorporerades med Helsingfors 2009.
Finland 
