Skogsrået
| Del av | • germansk folktro • nordisk folktro | |
|---|---|---|
| Kön | kvinna | |
Skogsrået är ett kvinnligt skogsväsen i nordisk folktro. Hon är ett rå – eller en rådare[1] – och är känd under ett antal regionala namn, inklusive skogsfrun och huldran. Skogsrået är ofta lockande (särskilt för män) men farlig.
Beskrivning och motsvarigheter
[redigera | redigera wikitext]Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Skogsrået är oftast skogens kvinnliga härskarinna, rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Hon är smeksam och inställsam och har möjlighet att ändra skepnad.[1]
I Götaland och sydöstra Svealand var hon framifrån skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd, men var noga med att visa bara den vackra sidan.[2]
Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden ser hon ut som en vanlig kvinna i ryggen, men har i stället vanligen svans. Oftast är det en kosvans eller hästsvans, men ibland en rävsvans.[2]
Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Om den förförde är jägare belönas hans kärlek med stor jaktlycka, men skulle han bli skogsrået otrogen, kommer han att drabbas av ständiga olyckor. Han kan undgå stormiga nätter, där lägerelden slocknar, genom att avlossa ett skott mot henne.[3]
På sina håll anses skogssnuvan ha en människofot och en hästfot.[3]
Om en man lockad av skogssnuvan går vilse i skogen, ansåg man i Småland att man kunde komma på rätt stråt genom att vända tröjan avig och läsa Fader vår avigt.[4]
En annan regional variation är att skogsrået i Svealand och södra Norrland uppgetts haft kreatur, som hon vallade på skogen och som hon lockade på. I samma område hade hon även hund. I Skåne förekom även ett manligt skogsrå kallat skogman. Denna föreställning var vanligast i sydöstra Skåne.
Skogsrået hade även positiva egenskaper. Genom att blåsa ner i bösspipan kunde hon göra så att vapnet aldrig missade, dock såg hon till att bössan alltid missade hennes egna ridälgar. Hon sades ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.
Enligt en tradition hyste den gamle asaguden Oden agg emot skogsrået, och jagade henne som ett villebråd, se Odens jakt. Skogsrået kan likt andra "skotthårda" väsen skjutas med en silverkula[5].
Liknande väsen
[redigera | redigera wikitext]Trots att skogsrået är ett solitärväsen hörde hon kanske ursprungligen till en grupp kollektivväsen lika de sydsvenska trollen. I somliga uppteckningar kallas hon för övrigt också för Trollet, Trollkäringen eller dylikt.
Liknande väsen förekommer i övriga Skandinavien. I de norra delarna av fäbodkulturen motsvaras hon av vittra[6], i Norge av huldra, i Danmark av Elverpigen (älvaflickan) eller Mosekonen (myrkvinnan); jämför mosse.
I ukrainsk, rysk och tjeckisk folktro förekommer njavka, som i likhet med skogsrået är en vacker kvinna med ihålig rygg, som lockar in män i skogen.
Olika namn
[redigera | redigera wikitext]Skogsrået har haft ett antal olika regionala benämningar. Dessa inkluderar skogsfrun, skogssnuvan, huldran och råndan.[1] Därtill har hon förknippats med smeknamn som Talle-Maja och Grankotte-Kari, och ibland mer lokala sådana som Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna.
Väsendet har även förekommit i norsk folktro. Den tidigare norska kommunen Lardal (sedan 2018 del av Larviks kommun) hade en huldra i sitt kommunvapen.[7]
Nedan listas ett antal andra benämningar efter region:[3]
| Trakt | Benämning |
|---|---|
| Älvdalen | Guänna |
| Götaland | Skövsnua |
| Skåne | Skovsnua, skogsnyva |
| Småland | Skogsråsa |
| Tjustbygden | Skogsro |
| Stranda | Skogstippa |
| Gotland | Thors pjäska |
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] ”Skogsrå”. Institutet för språk och folkminnen (Isof). 7 juni 2021. https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-vasen-i-folktron/vasengalleriet/skogsra. Läst 12 december 2021.
- ^ [a b] Älvor, vättar och andra väsen, Ebbe Schön s. 113.
- ^ [a b c] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 594, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
- ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, sida 360, KRÄNGA 1, [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
- ^ Finlands svenska folkdiktning II 3:2, s. 330
- ^ Daga Nyberg, Vittran i fäbodland (1990) sid. 20-21.
- ^ ”Kommer Lardal-huldra til Larvik?” (på norska). www.op.no. 30 oktober 2014. https://www.op.no/1-85-7667375?ns_campaign=article&ns_mchannel=recommend_button&ns_source=facebook&ns_linkname=facebook&ns_fee=0. Läst 22 november 2020.
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Gunnar Granberg, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935.
- Åke Hultkrantz (red), The Supernatural Owners of Nature, Stockholm 1961.
- Mikael Häll, Skogsrået, näcken och djävulen, Stockholm 2013.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Skogsrå, makt och sexualitet. Skogsrået ur ett feministiskt perspektiv.
- Skogsväsen på Institutet för språk och folkminnens sägenkarta.
| ||||||||||||||||||||||||||||
