Stereokartering

Stereokartering eller flygfotogrammetri är när man ur flygfotografier mäter terrängen och objekt på den för att framställa kartor. Stereokartering ligger till grund för både Lantmäteriets och kommunernas kartor.

När man skall producera en karta genom stereokartering behöver man ett underlag bestående av lodbilder, flygbilder tagna lodrätt nedåt, där bilderna är tagna i stråk med en viss övertäckning, överlappning, för att man skall kunna betrakta marken i stereo.

När man skall flygfotografera ett område upprättas en stråkplan med stödpunkter utmärkta för hur flygsignalerna skall placeras. Stråken brukar fotograferas med 60% övertäckning i flygriktningen och 40% stråkövertäckning mellan intilliggande flygstråk.^[1]

I Sverige genomför Lantmäteriet omdrevsfotografering som innebär att man fotograferar landet regelbundet enligt en viss flygfotoplan.^[2][3]

När man skall kartera i stereo krävs lodbilder, bilder tagna lodrätt nedåt, med inbördes övertäckning, det vill säga att objektet som avbildas skall finnas med på två bilder som överlappar varandra över objektet. För att man skall kunna betrakta dem i stereo och kunna mäta i dem måste man även orientera dem, förflytta dem relativt varandra och terrängen.

Innan bilderna kan betraktas i stereo måste de relativorienteras, vilket innebär att bilderna justeras, orienteras, relativt varandra så att punkter i terrängen sammanfaller när bilderna betraktas i stereo. Varje bildpar bildar då tillsammans en stereomodell. Stereomodellerna är överlappande, vilket ger att två bilder blir en modell och tre bilder blir två modeller. Flera modeller bildar tillsammans ett block.

För att fotogrammetriskt kunna mäta i modellerna skalenligt måste man ändra modellernas skala och vridning orienteras, absolutorienteras, mot kända punkter i terrängen som är utmärkta med flygsignaler varefter man kan mäta tredimensionellt och skapa en skalenlig karta eller avbildning.^[4]

I så kallade stereoinstrument genomförs karteringsarbetet. Oftast har orienteringsdata tagits fram i blocktrianguleringen av flygbilderna så att dessa används för instrumentinställning.

Det finns analoga, analytiska och digitala stereoinstrument.

• Analoga instrument är oftast avancerade mekaniska apparater som genom sin konstruktion återskapar flygbildernas inbördes lägen, relativorientering, och absoluta läge mot marken, absolutorientering.

• Analytiska stereoinstrument har en matematisk modell som beskriver bildernas inbördes lägen och genom stegmotorer i bildhållarna orienterar bilderna för karteringen.^[5]

• Digitala stereoinstrument saknar mekanik, utan all beräkning och mätning sker med hjälp av datorprogram. Datorskärm för steroskopisk betraktning krävs. Det kan vara antingen anaglyfisk betraktning, eller med hjälp av polariserande glasögon med ett polarisationsfilter som visar stereoparets bilder växelvis för betraktaren.

Flyghöjden är avgörande för skalan och noggrannheten i mätningen. Lantmäteriverket, numera benämnt enbart Lantmäteriet, har under många år flugit Sverige för kartering av landet i skalan 1:50 000 (topografiska kartan) och skalan 1:10 000 (ekonomiska kartan). Dessa kartor har framtagits med hjälp av fotogrammetrisk underlag från flygbilder tagna från flyghöjden 4600 meter, kallad normalhöjd. För översiktlig kartering används bilder från flyghöjden 9200 meter. För storskalig kartering till exempelvis kommunala primärkartor används bilder från lägre flyghöjder, såsom 600 meter till 1200 meter.

• Geodetisk mätning
• Laserskanning
• Sveriges kart- och mätningstekniska förening (SKMF)

• (pdf) Handbok Fotogrammetri (HMK-Fo). en av delarna i Handbok till mätningskungörelsen (första upplagan). Gävle: Lantmäteriverket. 1994. ISBN 91-7774-041-6. http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Page.aspx?id=14384. Läst 19 juli 2009  Behandlar planering, signalering, flygfotografering och stereokartering.