The Who Tour 1968

The Who Tour 1968 var en konsertturné av The Who, då de framförde studioalbumet The Who Sell Out, samt singeln "Magic Bus".

Gruppen började året med att fortsätta marknadsföra sitt album The Who Sell Out, som hade släppts i slutet av 1967. Efter en kort vända till Australien och Nya Zeeland tillsammans med Small Faces och Paul Jones (som tidigare varit sångare i Manfred Mann), där gruppen blev avskräckta av dåliga recensioner och dåligt ljud, fick Pete Townshend lova att gruppen aldrig skulle komma tillbaka (de återvände inte förrän 2004).

Under året hann de även med två längre sejourer i Nordamerika. Den första innehöll två kvällar på Fillmore East i New York, som bandet spelade in i hopp om att släppa ett livealbum. Planen skrotades så småningom eftersom de inte var nöjda med kvaliteten på konserterna, men ett bootlegalbum som heter Live at Fillmore East gjordes av inspelningarna. En officiell utgåva av konserterna släpptes den 20 april 2018.

Under den andra vändan till Nordamerika presenterade gruppen sin nyinspelade singel "Magic Bus", som släpptes i juli samma år. Låten blev snabbt en favorit bland fansen. Det var också under denna tid som Townshend i intervjuer började relatera till sina visioner om det konceptalbum som skulle bli Tommy, som bandet skulle börja spela in i september och slutföra i mars 1969.

Eftersom bandet parallellt med turnerande hade börjat spela in Tommy, så tillbringades de sista tre månaderna av året i England, där de i november gjorde en kort turné tillsammans med bland annat Small Faces, The Crazy World of Arthur Brown och Yes. Gruppens sista konsert på Empire Theatre i Liverpool inkluderade bland annat en lång version av Magic Bus, där musiker som medverkat på turnén anslöt till bandet på scenen. Ironiskt nog delade Keith Moon sitt trumset med Small Faces trummis Kenney Jones, som senare skulle ersätta Moon i bandet efter dennes död 1978.

En av gruppens sista framträdanden för året var en konsert med cirkustema på The Rolling Stones Rock and Roll Circus, avsedd att sändas på BBC. Då The Rolling Stones var missnöjda med sitt framförande, släpptes inte konserten officiellt förrän 1996. The Whos framförande av låten "A Quick One, While He's Away" sågs som en höjdpunkt, vilket resulterade att The Who använde den i dokumentären The Kids Are Alright och dess soundtrack 1979.

Följande inspelningar från turnén 1968 (bortsett från TV-framträdanden där bandet uppträdde till förinspelat material) är till 2018 officiellt släppta:

Från The Rolling Stones Rock and Roll Circus

• Den slutgiltiga versionen av "A Quick One, While He's Away" (den spelades minst två gånger till som reptitioner) visas i dokumentären The Kids Are Alright och finns med på dess soundtrack 1979.
• Samma version visas i filmen (och finns på soundtracket till) The Rolling Stones Rock and Roll Circus.
• Versionen av "A Quick One, While He's Away" på samlingsboxen 30 Years of Maximum R&B är en sammanslagning av den ursprungliga studioversionen från albumet A Quick One och den första av de två repetitionsinspelningarna från The Rolling Stones Rock och Roll Circus. Redigeringen gjordes ganska slarvigt, eftersom tonhöjden på de två inspelningarna inte matchar.

I februari 2018 meddelade The Who att de skulle släppa ett officiellt livealbum av deras konserter på Fillmore East den 5 och 6 april 1968 för att fira 50-årsdagen av konserthallens öppning. Konserten från den 6 april hade dessförinnan endast varit tillgänglig som bootleg.^[1][2]

Trots titeln innehåller albumet Magic Bus: The Who on Tour inga liveinspelningar.

• Roger Daltrey - sång, munspel
• Pete Townshend - gitarr, sång
• John Entwistle - bas, sång
• Keith Moon - trummor

Bandets konserter under januari/februari innehöll en blandning av tidiga hits, material från The Who Sell Out och covers som "Shakin' All Over" och "Summertime Blues", som varit en del av gruppens repertoar sedan 1967. Konserterna avslutades med "My Generation", som vanligtvis kulminerade i gruppens nödvändiga förstörelse av instrument. Följande låtar spelades vanligtvis live under denna tid (alla låtar skrivna av Pete Townshend om inget annat anges):

1. "Substitute"
2. "Pictures of Lily"
3. "Summertime Blues" (Eddie Cochran, Jerry Capehart)
4. "Tattoo"
5. "Relax"
6. "My Way" (Eddie Cochran)
7. "Happy Jack"
8. "I'm a Boy"
9. "A Quick One, While He's Away"
10. "Boris the Spider" (John Entwistle)
11. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
12. "My Generation"

En sex veckors nordamerikansk turné började den 21 februari i San Jose Civic Auditorium. En inspelning från publikplats från detta datum existerar med små variationer från spellistan nedan. Setlisten var ungefär densamma som tidigare på året, men bandet lade också till covern "Fortune Teller" som sedan övergick till "Tattoo". Dessutom spelades ibland låten "Little Billy", en sång om anti-rökning som Townshend hade skrivit för American Cancer Society. Låten dök senare upp på albumet Odds & Sods. Gruppens första singel under namnet The Who, "I Can't Explain", började spelas på nästan varje konsert runt den här tiden, medan den tidigare hade spelats mer sporadiskt. Det var också på denna turné som gruppen började expandera "My Generation" med långa jam mot slutet, även om det inte hände vid varje show.

Följande låtar spelades vanligtvis live under denna tid (alla låtar skrivna av Pete Townshend om inget annat anges):

1. "Substitute"
2. "Pictures of Lily"
3. "Summertime Blues" (Eddie Cochran, Jerry Capehart)
4. "Fortune Teller" (Allen Toussaint)
5. "Tattoo"
6. "I Can't Explain"
7. "Happy Jack"
8. "Relax"
9. "I'm a Boy"
10. "A Quick One, While He's Away"
11. "My Way" (Eddie Cochran)
12. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
13. "Boris the Spider" (John Entwistle)
14. "My Generation"

Ibland spelades även:

• "C'mon Everybody" (Eddie Cochran) (spelades den 6 april)
• "I Can See for Miles" (spelades den 23 mars)
• "Little Billy" (spelades den 1 mars, 5 april och 6 april)

Gruppens management försökte fånga bandets liveuppträdanden för ett planerat livealbum. Två kvällar på Fillmore East i New York den 5 och 6 april spelades in, men resultatet blev aldrig officiellt släppt. En bootleginspelning från dessa kvällar är en av de mest cirkulerade inofficiella liveinspelningarna av bandet någonsin, med "Summertime Blues", "Fortune Teller", "Tattoo", "Little Billy", "I Can't Explain", "Happy Jack", "Relax" (fade out) – allt från andra kvällen (6 april) – och "A Quick One, While He's Away", "My Way", "Shakin' All Over", "Boris the Spider", "My Generation" (fade out) från första kvällen (5 april).

En publikinspelning från andra kvällen (6 april) finns också (utelämnar de flesta låtarna som finns på mixerbordsinspelningen, förutom "Relax"), som innehåller "Substitute", "Pictures of Lily", "Relax" (identisk med mixerbordsinspelningen, men är tre minuter längre från det att mixerbordsinspelningen fadear ut), "I'm a Boy", "C'mon Everybody", "A Quick One" (skiljer sig från mixerbordsinspelningen), "My Way" (skiljer sig från mixerbordsinspelningen).

"Shakin' All Over", "Boris the Spider" och "My Generation" från andra kvällen fångades inte på någon inspelning.

Gruppen spelade ett antal konserter i Storbritannien under våren, följt av en andra turné i Nordamerika som varade från slutet av juni till slutet av augusti. Under denna tidpunkt lade bandet till John Entwistles "Heaven and Hell" till spellistan, och den kom att bli gruppens öppningslåt under hela perioden 1969–1970. De återinförde också Mose Allisons "Young Man Blues", nu i en tyngre version än när låten spelades 1964 och nu ofta innehållande långa jam. Från och med tiden för den nordamerikanska turnén började den nya singeln "Magic Bus" att spelas under konserter, vanligtvis med ljudteknikern Bob Pridden som spelade claves, men Keith Moon skulle så småningom börja spela dessa själv. Förstörelse av instrument förekom fortfarande i slutet av konserterna, men nu mindre frekvent.

Följande låtar spelades vanligtvis live under denna tid (alla låtar skrivna av Pete Townshend om inget annat anges):

1. "Substitute"
2. "I Can't Explain"
3. "Heaven and Hell" (John Entwistle) (även öppningslåt på flertalet konserter)
4. "Fortune Teller" (Allen Toussaint)
5. "Tattoo"
6. "Pictures of Lily"
7. "Summertime Blues" (Eddie Cochran, Jerry Capehart)
8. "Young Man Blues" (Mose Allison)
9. "Boris the Spider" (John Entwistle)
10. "Relax"
11. "A Quick One, While He's Away"
12. "Happy Jack"
13. "I'm a Boy"
14. "Magic Bus"
15. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
16. "My Generation"

Ibland spelades även:

• "Daddy Rolling Stone" (Otis Blackwell) (spelades den 10 augusti)
• "Silas Stingy" (John Entwistle) (spelades den 28 och 29 augusti)
• "Mary Ann With The Shaky Hands" (spelades den 28 och 29 augusti)
• "I Can See for Miles" (spelades den 28 augusti)

Gruppen spelade uteslutande i Storbritannien för resten av året mellan inspelningsdatum för Tommy. De medverkade också på The Rolling Stones Rock and Roll Circus, som spelades in den 11 december. Inga andra konserter från denna period har spelats in, men deras setlist var troligen densamma som på den andra nordamerikanska turnén.

• Neill, Andy; Kent, Matt (2002). Anyway Anyhow Anywhere: The Complete Chronicles of The Who 1958–1978. Barnes & Noble. ISBN 1-58663-133-0 
• McMichael, Joe; Lyons, 'Irish Jack' (1997). The Who Concert File. Omnibus Press. ISBN 0-7119-6316-9 

• The Who Online Concert Guide