Torp

För andra betydelser, se Torp (olika betydelser).

Torp är enligt nutida språkbruk detsamma som torparstuga, det vill säga en äldre stuga på landsbygden, ofta en sommarstuga, som tidigare bebotts av en torparfamilj.

I strikt mening avser torp en arrendeform, med långa kontraktstider men utan åborätt, vars arrende betalades helt eller delvis in natura. I Finland avskaffades torparinstitutionen 1918. I Sverige år 1943.

Torpare saknade rätt att deltaga i sockenstämma.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet "torp" är besläktat med tyskans Dorf och nederländskans dorp. Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp som ibland kan härledas till en vikingatida eller medeltida nyodling. Efterled som -rup, -orp och -arp är andra synonyma former.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Torp var under medeltiden nybyggen, i regel via hemmansklyvning från en större gård eller by.

När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" omräknat efter markens storlek i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men ändå inte så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. Dessa är det som kom att kallas "skattlagda torp". Samtidigt fanns även oskattlagda torp, vars jord räknades till de skattlagda gårdarnas jord. Dessa har dock oftast dokumenterats sämre, då de inte upptogs i skattelängder.

I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i kriget fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då närliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken, och att den före detta soldatens ättlingar endast var vanliga arrendatorer och inte hemmansägare. I slutet av 1500-talet försökte hertig Karl (sedermera kung Karl IX) locka nybyggare från Finland till mycket glest bebodda skogar i Bergslagen med syftet att detta skulle främja produktionen av järn. 1583 erbjöd hertig Karl sex års skattefrihet till dem som tog upp nya gårdar. Erbjudandet innebar rätt att själv uppföra byggnader och försörja sig själv genom vanligt jordbruk och svedjebruk. Mark, byggnader och skog uppläts på evig tid. Rättigheterna kunde överföras från far till son eller dotter med arvsrätt (jämför med fideikommiss). Dessa upplåtelser av mark registrerades inte i jordeboken något som många år senare ledde till långvariga tvister om rätten att förfoga över dessa fastigheter.^[1]

Senare blev torp benämningen för en icke skattelagd mindre gård som arrenderades av torparen, brukaren, mot dagsverksplikter och andra skyldigheter, vars avtal reglerades i ett så kallat torparkontrakt:^[2]

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en mer omfattande jordegendom vid större gårdar, herrgårdar, eller som kronotorp i de fall marken var statsägd mark. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren, ibland i form av dagsverken.

I Bergslagen var torpare ofta skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet. Antalet torp var som störst omkring 1860. Då fanns det cirka 100 000 stycken.^[3] De minskade till drygt hälften 1910.

Genom 1909 års lag stärktes till viss del torparens ställning men det fanns fortfarande många och hårda regler för hur torpet fick användas. Arrendeavtal kunde fortfarande innehålla skyldighet att göra dagsverken utan lön, men lagen innehöll begränsningar för hur och när markägaren kunde nyttja denna rättighet. 1909 års lag räknar upp en rad olika skäl som markägaren fick använda som skäl för att säga upp arrendet. Bland dessa kan nämnas:

torparen "nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes"
torparen "för eller tillåter andra föra ett lastbart eller lösaktigt leverne, så att egendomen därav varder beryktad"
torparen "å fastigheten olovligen försäljer brännvin, vin eller öl" ^[4]

Många torp friköptes av sina torpare. 1936 hade antalet minskat till 17 000. Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten som betalningssätt för arrende. Ordet torp miste därmed sin betydelse som arrendeform och idag används det mest om en liten, äldre stuga på landsbygden som ofta är en sommarstuga. Ibland används begreppet torp även om stora mangårdsbyggnader, vilket i regel beror på att där ursprungligen varit ett vanligt litet torp, som sedermera gjort en lång klassresa.

Byggnadstyper av torp är enrumsstuga, enkelstuga och parstuga.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Torpstuga i Smedsbo. Ljungs socken, Östergötland.
Mindre torp på Ljusterö från slutet av 1700-talet.
Torpet Charlottendal från mitten av 1800-talet.
Båtsmanstorpet "Hanestorp" i Orlångsjö, Huddinge kommun.
Soldattorpet i Ystads Sandskog är sedan många år ett kafé.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

^ Maria Ågren: Jord och gäld Social skiktning och rättslig konflikt i Södra Dalarna ca 1650 -1850. Uppsala 1992
^ Vägvisare till forntiden, av Palle Budtz 1992, Palle Budtz & Brombergs Bokförlag AB, ISBN 91-7608-588-0
^ Svenskt lantbrukslexikon, Stockholm, 1941
^ SOU 1938:38 Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen, sid 491

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Kalle Bäck (1992) Början till slutet: laga skiftet och torpbebyggelsen i Östergötland 1827-65. Borensberg: Noteria
Valter Elgeskog (1945) Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skiftet: en agrarhistorisk studie. Stockholm: LT

[agre-1] Maria Ågren: Jord och gäld Social skiktning och rättslig konflikt i Södra Dalarna ca 1650 -1850. Uppsala 1992

[2] Vägvisare till forntiden, av Palle Budtz 1992, Palle Budtz & Brombergs Bokförlag AB, ISBN 91-7608-588-0

[3] Svenskt lantbrukslexikon, Stockholm, 1941

[4] SOU 1938:38 Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen, sid 491

[1]

[2]

[3]

[4]