Walter Ruttmann

Walter Ruttmann, född 28 december 1887 i Frankfurt am Main, död 15 juli 1941 i Berlin var en tysk filmregissör och vid sidan av Hans Richter och Viking Eggeling den mest betydelsefulla företrädaren för den tidiga tyska experimentfilmen.

Liv

Ruttmann studerade från och med 1907 konst och arkitektur och arbetade med grafisk formgivning. Han inledde sin filmkarriär med experimentella kortfilmer, närmare bestämt de fyra Opus-filmerna, som hade ett avgörande inflytande på utvecklingen av den abstrakta filmkonsten. Han bidrog också till mer etablerade filmskapares arbeten, bland annat med animationer till Fritz Langs stumfilmsepos Die Nibelungen och Lotte Reinigers animerade film Die Abenteuer des Prinzen Achmed ("Prins Achmeds äventyr"). Ruttmanns filmhistoriskt viktigaste verk blev den märkliga montagefilmen Berlin – Die Sinfonie der Grosstadt ("Berlin – en storstadssymfoni") från 1927. Filmen är ett svindlande och mångsidigt dokumentärt porträtt av en vardag i storstaden Berlin, från morgon till kväll, och är tydligt inspirerad av de sovjetiska filmskaparna Sergej Ejzensjtejn och Dziga Vertov.

Från och med 1933 kom Ruttmann att anpassa sig till konventionerna under det statliga filmmonopolet i Nazityskland. År 1933 regisserade han propagandafilmen Blut und Boden ("Blod och jord") och en rad andra propagandaprojekt i kortfilmsformat.^[1] Leni Riefenstahl blev så inspirerad av Ruttmanns klippteknik och känsla för rytm att hon lät honom medverka i skapandet av den klassiska nazistiska propagandafilmen Viljans triumf (Triumph des Willens, 1935).

Walter Ruttman dog i Berlin 1941 efter att ha insjuknat i emboli.